malinbroberg,

Jag såg precis på dagboken. Världens bästa film enligt mig. Jag har kollat och kan kolla på den tusen gånger till och jag gråter lika mycket varje gång vid precis samma scener. Jag satt och funderade lite. Hur annorlunda mitt liv och min vardag hade varit om jag hade valt att vara med dig. Jag saknar så otroligt mycket. Har den där känslan som får vartenda hårstrå på kroppen att resa. En känsla inom mig som inte går att beskriva. Det gör ont på ett sätt. Varför valde jag bara inte att vara med dig? Allting hade sett så annorlunda ut.

Varför är det alltid så? När man väl har någonting och sedan släpper det, varför får man den där känslan att man vill ha tillbaka det igen? Att ingen annan får röra den personen? Och när den personen väl gör det så känns det som att allt rasar samman. Och sen när man väl fått tillbaka den personen så blir det samma sak igen? Då har man det. Det är inte lika spännande längre. Varför? Kan någon säga mig VARFÖR?!

Så många chanser du och jag haft. Så många tillfällen att ta vara på. Men vad hände? Jag lät det rinna ut i sanden, va kall, kort mot dig. Men återigen, varför? Nu när jag tänker på dig, ser kort, det gör ONT. Jag vill att det ska vara vi. Som det var en tid. iaf för en kort stund.

Du hade allt. Du va min första kärlek och kommer alltid vare en person som jag känner så starkt för. Jag va mig själv med dig, vi kunde skratta tillsammans. Skratta åt nästan ingenting. Men vi trivdes tillsammans. Och jag saknar det. Otroligt mycket.

Nu har du ditt och jag har mitt.. Men jag kan inte sluta tänka på hur annorlunda mitt liv hade sett ut om jag var med dig. En önskan som sitter långt långt inne som förmodligen inte kommer besvaras och det både skrämmer och plågar mig.