Det gör ont.

Varför kunde det inte vara förevigt? Det var det enda jag önskade för jag kände mig så levande i din närhet.

Berättelsen är som tagen från en levande dröm. Två människor träffas. Två människor blir ett. Men bara för en kort stund.  Ingen har under min tid här på jorden fått mig att känna mig som jag gjort. Fått mig att känna mig så uppskattad som du fick mig. Det pågick under en lång period. En period då jag ena dagen var lyckligast på världen och efter en minut så var allt helt åt helvete. Ingen människa har påverkat mig så som du lyckats göra.

Det finns så mycket minnen, både fina minnen men även mycket dåliga minnen. Minnen som får mig att vilja lägga mig ner och gråta. Jag vill kunna spola tillbaka tiden. Det hade inte hjälpt men bara för att få vara där igen, få känna den där känslan och känna din närhet. En del av mitt hjärta är trasigt, för din plats satt så långt in och det bara slets ut. Ingen eller ingenting har lyckats läka det hålet.

Du är den första människan som jag skulle kunnat dö för. Ingen förstår mig just nu och ingen kommer aldrig förstå mig. Det gör så ont att tänka tillbaka men ändå så blir jag glad för vi hade så många fina stunder tillsammans och dessa stunder kommer jag aldrig att glömma men jag kommer inte heller kunna uppleva dom igen. Iallafall inte med just dig. När jag ser dig så fylls hela jag med glädje på bara en sekund men samtidigt finns en stor klump i min mage som inte går att beskriva.

Jag vill kunna finnas till för dig så som jag fanns förut. Men det går inte. När jag tänker tillbaka så förstår jag inte vad jag själv utsatte mig för? Jag ångrar det absolut inte, men jag offrade så mycket för just dig. Jag offrade precis allt. Så många tårar som runnit för min kind för dig.

Önskar att jag kunde få tillbaka allt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0