malinbroberg,

Det finns så mycket funderingar kring livet. Det finns så mycket onödiga diskussioner, onödiga konflikter i livet. Varför funkar det såhär?

Vad kommer hända om 200 år? Då kommer det inte spela någon roll vilka kläder jag hade idag, vilka skor jag hade idag, vilken stil jag hade idag, hur mycket vänner man hade, hur många ovänner man hade. Vilka man umgicks med, vad man gjorde utav sin vardag. Allt detta skrämmer mig.

Jag vill få ut så mycket utav livet. Och det är så många vänner man funnit men ändå tappat på vägen. Ens bästa kompis, som sa att det var "vi mot världen", ni alla känner nog igen detta. Jag har skaffat ett jobb, fått ett ansvar, man lär sig bli vuxen även om det ibland blir ett jättekliv men oftast så går det i babystep, jag tycker om det men ändå så ligger ångesten i det omedvetna. Direkt efter studenten så hade jag jätteångest, ångest för att bli vuxen, börja jobba, men nu älskar jag det, nu känns det bra att gå upp på morgonen även fast man ibland är bokstavligen helt slut när man går upp. Detta skrämmer mig inte lika mycket. En annan sak som skrämmer mig är att hitta en människa som man verkligen vill dela sitt liv med, dela allt. När man går på stan, eller vart som helst så ser man äldre par som fortfarande håller varandra kärt. Det finns en människa för alla som är menade att dela sitt liv med, men det är ändå en känsla som skrämmer mig.

Så mycket funderingar kring allt, hur allting funkar. Det är mycket som skrämmer mig och börjar man tänka på en sak så kommer allt i följd, man tänker på precis allting och då blir jag nästan intill rädd. Jag tror att rädslan finns där eftersom det är så mycket frågor men det finns inga svar..

Jag som liten, time is flying by..